ingbrott.blogg.se

 Anna och Philen kom från Sthlm. Gemensam middag och spel (NE).

Jag förstår att många som följer min blogg funderar över hur jag verkligen känner det i min situation. Jag måste väl erkänna att jag varit lite fåordig när det gäller det. Ärligt talat, skulle jag om jag tänkt tanken att få denna diagnos för några månader sen, fått panik och blivit fruktansvärt ledsen. Så är dock inte verkligheten när jag nu ställts inför faktum. Visst är jag lite ledsen ibland. Då i första hand med tanke på på mina nära och kära och vad dom går igenom. Jag har tidigare tyckt att modeorden "carpe diem" varit en klyscha och patetiskt. Något som många slänger sig med och hänger upp på väggarna i hemmet utan att lägga någon egentlig värdering i det. Faktum är att det är det är mitt motto i dag. Jag tänker inte på morgondagen. Fel, jag gör det när jag vet att det är något roligt och festligt på gång och det är det faktiskt rätt så ofta. Jag vet också att mitt "fall" är så unikt att min läkare och hennes kollegor verkligen gör allt för att jag ska få den bästa behandlingen. Jag kommer inte att bli ett vårdfall som ramlar mellan stolarna. Det gör att jag känner mig trygg och vad kan jag mer begära? I morgon kväll har mina älskade döttrar och Philen ordnat något som är hemligt för mig. Sännande! På lördag blir det födelsedagsfest hemma hos Birger och Ann. Så nu har jag två positiva dagar att se fram mot. God Natt alla kära.